Konsten att kompisragga

Den senaste tiden har jag tänkt lite extra på att det såhär när man börjar bli vuxen är ganska sällan man skaffar nya vänner. Man möter nya människor här och där i olika vardagliga situationer men man tar sig liksom inte tiden att låta det bli något mer än en bekantskap, en Facebook-kontakt bland många andra. Eller är det bara jag? När man var liten var det så enkelt - bara att säga "hej ska vi leka?" och sen så var allt frid och fröjd så länge ingen snodde ens favorit-gosedjur eller kladdade på ens teckning. Åtminstone för stunden. Så fungerar det knappast längre ... eller? Kanske är det egentligen bara vi själva som inbillar oss att det är mer komplicerat än vad det är? Kanske handlar det snarare om att vi i takt med att vi växt upp förlorat mycket av den där barnsliga spontaniteten, att vi har blivit hämmade och så pass rädda för att bli besvikna att vi ger upp innan vi ens försökt. Visst är det på många sätt mer invecklat att skaffa vänner när man är äldre, det handlar om att klicka på ett djupare plan än vad det gjorde när man var åtta, men det är verkligen ingen omöjlighet. Jag tror mest att det handlar om att höja blicken och vara öppen för förslag. Har försökt leva efter den filosofin ett tag nu och faktiskt upptäckt flera människor som redan fanns i min omgivning som jag liksom bara inte ... tja, försökt lära känna innan. Men efter att ha tagit mig i kragen och sett till att själv ta lite initiativ har jag nu fått skriva in både fikor och tjejmiddagar med nyfunna kompisar i kalendern. Se där!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0