Jag missade den finaste hösttraditionen - Håkan Hellström på Liseberg - förra året, och jag minns att jag började grina när jag läste recensionerna där jag satt ensam på mitt Paris-rum morgonen efter. Men i fredags var jag där, tillsammans med ungefär halva stan kändes det som, och det var så bra att jag inte ens vet vad jag ska säga. Har bara lyssnat på hans låtar om och om resten av helgen. För vad annars ska man lyssna på? Om man tänker efter så är det nästan synd om de andra artisterna. Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan som kan sätta ord på känslor lika mitt-i-prick:igt som Håkan kan, både de underbara härliga och de som gör fruktansvärt ont. Och hur många låtar om kärlek har det inte skrivits liksom? Den här är det finaste jag vet just nu: