Det är sant som de säger att livet är en bergochdalbana. Förra veckan kändes som en enda lång dal, den här är något bättre. Men jag vet att jag tar mig upp igen så småningom. Så länge drömmer jag mig bort till svunna tider och förbluffande vackra miljöer. Anne på Grönkulla är en av de finaste berättelser om relationer jag vet. Har sett den här tv-serien mååånga gånger, men den tål alltid att ses en gång till. Och den är lika bra varje gång.
Att få dela en lägenhet i Maraiskvarteren, plugga franska på Sorbonne, sörpla mojitos på Tape varje fredag och bakisbruncha på Tekannan hela lördagsförmiddagarna, därefter botanisera bland fynden i second hand-butikerna, promenera runt i parkerna och äta kinamat på kajerna vid Île St Louis, ibland ta en dagsutflykt till Versailles och för en pique-nique och bli hembjuden på söndagmiddag hos värdfamiljen varje vecka.
Usch. Idag är en sån där dag när jag känner mig likgiltig inför allt. Inget är egentligen dåligt, men inget känns riktigt bra heller. Har inte lust för särskilt mycket, och de få saker jag kan komma att jag vill ha kan jag inte få. Allt jag ser fram emot befinner sig för tillfället lite lite för långt bort på horisonten för att det ska ge någon tröst. Suck.
Jag tror att det är någon sorts motreaktion på skolan. Jag har inte speciellt mycket att göra än så länge, men det jag har skjuter jag upp så länge jag bara kan och jag känner ingen motivation för fem öre. Vad är poängen liksom?
Det går väl över bara jag ger det lite tid, men just nu vill jag bara vara någon annanstans.
Jag missade den finaste hösttraditionen - Håkan Hellström på Liseberg - förra året, och jag minns att jag började grina när jag läste recensionerna där jag satt ensam på mitt Paris-rum morgonen efter. Men i fredags var jag där, tillsammans med ungefär halva stan kändes det som, och det var så bra att jag inte ens vet vad jag ska säga. Har bara lyssnat på hans låtar om och om resten av helgen. För vad annars ska man lyssna på? Om man tänker efter så är det nästan synd om de andra artisterna. Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan som kan sätta ord på känslor lika mitt-i-prick:igt som Håkan kan, både de underbara härliga och de som gör fruktansvärt ont. Och hur många låtar om kärlek har det inte skrivits liksom? Den här är det finaste jag vet just nu:
Jag hittade den här i höstas men sen så försvann den, tills nu alldeles nyss när jag återfann den av en slump. Lycka! Lykke Li är på riktigt så cool att jag nästan dör.
När det som idag känns som att man har en hel liten marsch-orkester i huvudet så är typ det sista man känner för att lyssna på sån där hoppig indiepop eller elektro som jag ju annars är rätt så förtjust i. Då passar det bättre med sånt här. Som balsam för själen. Ah.
Vet egentligen inte om den är så mycket att ha i övrigt, men jag har fullkomligt kärat ner mig i ljudslingan i bakgrunden på den här låten. Och sen är videon ganska skönt knasig också. Håll till godo!
Okej, kom en bit med plugget i alla fall .. Äh, det är viktigt med pauser såhär i början så att man inte överanstränger sig. Typ. Förutom att jag inte riktigt orkar med de, visserligen ganska få, läxor jag fått än så länge så känns det bra att ha börjat skolan. Jag gillar rutiner. Och sen så är jag duktig. Jag brukar sällan vara störst och har aldrig varit vackrast, men i skolan är jag faktiskt nästan alltid bäst. Det blir lite roligare då. På det viset kommer det nog att bli lite vemodigt att ta studenten. Såklart kommer jag att vara överlycklig över att tolv års slit och mödor är över, men om jag känner mig själv rätt kommer en del av mig också att noja över vad som komma skall. I skolan har jag en tydlig roll, och jag trivs bra med den. Det är en trygghet. Inte blir det bättre av att jag knappt har en aning om vad jag vill göra när jag gått ut. Men samtidigt - om man bara hålla sig till vad som är tryggt hela livet blir det inte särskilt spännande, det är en sak som är säker. Och jag vill ha ett spännande liv!
Eller nej, lite skillnad är det allt. Det känns ganska bra faktiskt. För att inte säga väldigt. Invigde nattlivet med kompisar på Park Lane i fredags. Men mer om det sen! Med ålder kommer nämligen ansvar, och därför ska jag nu ta tag i den där psykologiläxan i stället för att skriva här.
Åh. Börjar bli seriöst trött på min sjukkarantän. Man brukar hinna glömma det mellan varven, men det är fruktansvärt tråkigt att vara sjuk på riktigt. Inte alls sådär avslappnande och skönt som man inbillar sig när skolstressen är som värst. För tillfället har förkylningen valt att lägga allt krut på näsan. Nyser i parti och minut, vilket resulterat i att pappa har gett mig öknamnet "smitthärden". Fräscht. Så nej, ingen skola imorgon heller. I stället ännu en dag av tristess. Vad mer kan man önska sig av den sista dagen av sitt sjuttonde levnadsår?
